Industri - Kraften i vattnet och guldet i skogen

Älvar och åar har alltid varit viktiga. De har använts som vägar för båtar och slädar. Det finns mycket energi i forsande vatten. Den energin har drivit kvarnar där sädeskornen malts till mjöl. Vattenkraften har drivit maskiner som behandlat lin så att den kunde spinnas till tråd. Av lintråden vävde man tyg och vackra dukar i linne. Linnet såldes av bönderna till Stockholm och Uppsala. För pengarna kunde bönderna köpa lyxvaror som tobak, kaffe, siden och silverbestick.

När det skulle tillverkas virke så höggs träden ner på vintern och sågades i vattendrivna sågverk. Sen tippades virket ner i älvar och åar för att så småningom samlas ihop nere vid kusten. När ångmaskinerna uppfanns så behövde inte längre sågarna ligga vid åar och älvar. Det var bättre att skicka timret på vattnet ner till kusten och såga det där.

I mitten av 1800-talet behövdes det mycket virke i hela Europa. Det byggdes massor av sågverk längs Norrlandskusten. I det som idag är Örnsköldsviks kommun låg det ungefär 16 ångdrivna sågverk 1900! Folk kom från Värmland och Dalarna för att få jobba på sågverken. Många ungdomar som inte fick arbete på bondgårdarna sökte arbete på sågverken. En del av sågverksarbetarna var fast anställda och fick bo i arbetarbostäderna medan andra arbetade extra och fick hyra in sig i rum som det redan bodde många i. Det var också många barn som arbetade på sågverken. De behövdes på sågen och deras lön var viktig för familjens ekonomi.

Domsjösågen

Sågverket i Domsjö startades 1865 av Kempe. Innan dess hade Kempes såg legat i Mo. Det är därför företaget sedan kom att heta MoDo. MoDo ordnade så att de som jobbade för dem kunde hålla på med idrott på fritiden. Det är därför Örnsköldsviks hockeylag heter MoDo.

Timret till sågen flottades på Moälven ner till sågen. På sågen tillverkades pitprops, stolpar som användes att stötta taket i kolgruvorna i England. Det tillverkades också brädor och plankor.

Förr var det vanligt att förpackningar och lådor var gjorda av trä. De gjordes av det som kallades splitved. Barnen som arbetade på sågen jobbade ofta med splitved och att stämpla virket så att det syntes var det var tillverkat och vart det skulle.

Utanför sågen låg stora skepp som tog med virket till andra länder. Sjömännen på skeppen kunde berätta om vad som hände i Europa för den som lärde sig andra språk.

Linhantering

Det ångermanländska linet var långt och starkt. På grund av den tidiga frosten skördades linet innan fröet var fullt utvecklat. Det gav ett finare lin, men linfrö för nästa års sådd fick man köpa, helst från Riga, de hade det bästa fröet. På 1700-talet blir linnelärft en av traktens viktigaste handelsvaror och gårdar som satsade på linhanteringen kunde bli rika. Men det krävs noggrannhet och kunskap för att bli riktigt bra. Odla, bereda linet, spinna och väva, ingen del fick man slarva med. Den allra finaste linnelärften sålde man på resorna söderut. Bland annat folk från Dalarna kom till Ångermanland för att lära sig hantverket.

Elin i utställningens bondgårdskök pratar om att ”dra härvan genom husmors vigselring”. I en berättelse från 1810 sägs att det finaste linet hade en tråd tunn som ett hårstrå, en hel härva vägde 20 gram och tråden var cirka 2 km lång och hela den härvan var så tunn att man kunde dra den genom husmors vigselring.

Köpa frö
Så
Rycka
Röta
Torka
Bråka
Skäkta
Häckla
Dra
Borsta
Spinna
Väva