Bonde

Förr var det vanligaste jobbet i Sverige att vara bonde. En bonde är någon som brukar jorden, odlar och äger djur, till exempel kor.

I Örnsköldsviks kommun har det aldrig räckt att bara vara bonde. För att man skulle ha det bra var man tvungen att vara en mångsysslare. Man kunde jaga, fiska, samla in bär och örter i skogen, fälla träd och sälja virket, specialisera sig på något hantverk, syssla med handel och mycket mer. De gårdar som blev rika var de som både lyckades specialisera sig och vara breda i sina kunskaper. Det var bönderna som låg bakom de första industriförsöken i kommunen.

Bondehandel

I självhushållets dagar producerade man nästan allt man behövde själv, som mat, verktyg, kläder och husgeråd. Målet var att få ett visst överflöd som man kunde sälja och på så sätt skaffa det pengar för att köpa det man inte kunde göra själv.

De varor som man kunde få ett överskott av var exempelvis smör, ost, skinn, kött, fisk och linnelärft. Var du extra duktig på ett särskilt hantverk kunde det också vara ett sätt att tjäna lite extra.

Det bönderna inte kunde producera själva var bland annat det livsviktiga saltet, som användes för insaltning av kött och fisk så det håller längre. Bly för att gjuta kulor att använda till jakten var en annan vara man inte kunde producera själv. Man kunde också köpa hem sådant som man egentligen inte behöver som porslin, silverskedar, sidentyg och tobak.

För att tjäna så mycket som möjligt på det man sålde ville man helst sköta försäljningen själv. Sedan 1400-talet får handel bara ske på särskilda marknadsplatser eller i städerna. På alla varor som såldes togs en viss avgift, som dagens moms, som gick till stadskassan. Före 1842 fanns ingen stad eller ens köping i norra Ångermanland så närmaste stad var Härnösand. Staten försökte på olika sätt begränsa böndernas handel och bönderna försökte på olika sätt gå runt begränsningarna för att tjäna så mycket som möjligt. Idag får vi mycket för den skatt vi betalar: sjukhus, skolor, vägar och annat, men förr var det annorlunda. Periodvis gick det mesta av skatten till krig.

Sörkörare

Sörkörare kallades de handelsresande bönder i bygden som på vintern, när isarna lagt sig, med häst och släde gav sig i väg till Stockholmstrakten för att göra affärer. Där sålde sörkörarna blanda annat skinn, hudar, träskedar, linnelärft, smör, fågel och renkött.

Med sig på färden tillbaka kunde sörköraren ha spannmål, silver och exotiska lyxvaror som siden och kryddor. Hela sörkörarresan kunde ta två månader. Det låg en aura av fest och äventyr kring dessa sörkörarresor och många blev rika på sina affärer. Andra misslyckades och blev ruinerade. Sörkörarna vidgade sina vyer och kunde berätta om livet ute i den stora världen.

Bondgården 1820

I utställningen finns ett kök från 1820.

Den bästa ljuskällan man hade, förutom dagsljus, var eldstaden i köket. Under vinterhalvåret var köket det rum som var uppvärmt, vilket gjorde att det också fungerade som arbetsrum.

På gården i utställningen var linhantverket en viktig inkomstkälla, och Elin, flickan som bor i köket, ska lära sig hantverket.

Bondgården 1920-tal

I utställningen finns ett sommarkök från 1921.

Efter första världskriget hade världen förändrats. Jordbruket också, men mjölkhanteringen var fortfarande småskalig. Mejeriverksamheten hade inte kommit i gång och gårdarna hade inte så många kor. Man handmjölkade och mjölken togs tillvara på traditionellt sett. Det enda nya var separatorn. Separatorn delar mjölken och grädden. Av grädden gör man smör. Av oseparerad mjölk gör man ost och messmör.

Flickan som bor på bondgården heter Maria och hennes familj har separatorn i sommarköket. Sommarköket låg ofta i bostadshusets källare.

Fäboden

Fä är ett äldre ord för kreatur, alltså djur som kor, får och getter. En fäbod är en samling byggnader, stugor, fähus och mjölkbodar.

För att korna ska klara vintern måste vi ta in dem och ge dem mat. Maten måste samlas in sommartid. I stället för att låta djuren beta på ängarna nära gården flyttade man djuren till en fäbod i skogen. Djuren fick beta i skogen under sommaren och gräset som växte på ängarna runt gården slogs och sparades som vinterfoder. På vintern hämtade man gödsel från fähuset så det kunde spridas på åkrarna. En by hade ofta en gemensam fäbodvall dit djuren flyttades.

Ansvariga på fäbodarna var yngre kvinnor, tonåringar, ungdomar. Det kunde till exempel vara en dotter och en hyfsat jämnårig piga som flyttade till fäboden tillsammans med djuren. Deras jobb var att sköta djuren, se till att de kom in till kvällen och släppa ut dem på morgonen. Mjölka morgon och kväll och ta hand om mjölken: ysta ost, koka mese och kärna smör. Dessutom ska de skydda djuren mot skogens faror; rovdjur, skrömt och andra väsen.

Det är svårt att veta hur länge fäbodkulturen har funnits, men troligtvis började traditionen redan under järnåldern. Ett av de äldsta skriftliga beläggen för fäbodbruk i Ångermanland har hittats i Vibyggerå och är från 1558.

Musik från fäboden

Fäbodens musik skapades och improviserades fram av kvinnorna som jobbade där. Musiken var ett arbetsredskap.

Det som gör störst intryck på oss idag är lockropen. Då du kular, eller köukar, olika dialekter har olika namn, kan du göra dig hörd på långt håll. Med de höga tonerna kunde kvinnorna få bortsprungna djur att söka sig hemåt, rovdjur att backa undan från boskapen och skicka meddelanden till någon på andra sidan dalen.

Kulningen var inte menad till att vara vacker och vän. Den var kraftfull och fri.

Ost, smör och mese

I över 2 000 år har bönderna i Örnsköldsvik haft kor, getter och får. Förutom kött, skinn och ull har man tagit tillvara djurens mjölk.

Djuren mjölkades morgon och kväll. Mjölken hälldes upp i tråg. Då mjölken har stått en stund så flyter fettet, grädden, upp till ytan. Grädden plockas bort och av den kan man kärna smör. Du kan själv prova genom att vispa vanlig grädde tills den blir smör.

Häll över mjölken i en gryta och värm den till fingervarmt (cirka 37 grader). Ta bort grytan från värmen, tillsätt löpe, rör om och låt mjölken stå. Då mjölken stelnat, och blivit ostmassa, skär du isär den och plockar upp den i en silduk och pressar ur vätskan. Nu har du en ost redo att lagras.

Av vätskan som blir kvar efter att du plockat upp ostmassan kan du koka mese. Mesen behöver stå och småputtra över elden i flera timmar. Rör i den lite nu och då, se till att den inte bränns.